Som jag sa i förra inlägget finns det en annan kille i mitt liv också. En kille som jag från början inte alls kunde tro skulle få en sån stor betydelse för mig som han nu har fått.

Det började i oktober. Du skrev till mig över en sida på internet, du tyckte jag var fin. Jag gick in och kollade på dig, jag blev chockad. Du hade en unge i knät och var 26 år! Aldrig att jag pratar med dig tänkte jag. Men jag ville inte vara otrevlig så jag svarade i alla fall och skrev tack. Och det blev inte slut efter det. Du skrev tillbaka och jag svarade återigen. Så fortsatte det ett tag, en vecka kanske innan vi böt och skrev på msn istället. Oj vad du flörtade. Du charmade mig totalt. Vecka 44 hade jag och en kompis bestämt sen en tid tillbaka att vi skulle åka till Västerås. Jag sa det till dig och det hela efter ett tag utvecklades till att vi bestämde att vi skulle passa på att träffas då. Oj vad jag blev nervös. Vi hade bara snackat i ca tre veckor och nu skulle vi träffas. Du fick mitt nummer en vecka innan det var dags. Någon dag innan så ringde du helt plötsligt. Mitt hjärta slog hårt när jag såg ditt namn lysa på mobilen samtidigt som den ringde för fullt. Jag samlade mig och svarade. Fjärilarna flög runt i magen, jag hörde din röst i örat och det var en underbar röst. Vi pratade typ en timme och det var inga problem att prata med dig. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och tiden bara flög förbi. Sen kom dagen, dagen då vi skulle ses. Jag och min kompis (vi kallar henne Agnes) tog tåget på morgonen. Jag var nervös! Du hade lite saker du var tvungen att fixa med under dagen så vi skulle inte träffas förrän framåt kvällen. Så jag och Anges spenderade dagen till att gå runt på stan och kika, shoppa lite, fika och lite så. Tiden gick långsamt! Du skickade tillslut sms om att du var klar och på väg. Ojojoj, jag visste inte vad jag skulle göra, Agnes försökte lugna mig men det gick väl sådär! Jag skulle träffa en kille jag snackat med över datorn i bara tre veckor! Vi hade bestämt att vi skulle träffas utanför huvudingång till tågstationen. Vi gick dit, stod ute i den svala mörka kvällen. Jag var nervös, kunde inte stå still, stod med ryggen åt mot allt när jag plötsligt fick sms och du sa att du var där. Jag vågade inte vända mig om, blev osäker på om jag skulle känna igen dig. Jag sa till Agnes att vi sticker, vi springer härifrån. Men innan jag visste ordet av så vände jag mig om i alla fall, såg en kille stå en bit bort. Jag kollade på dig, men blev osäker. Men du kollade på mig. Vi log mot varandra, förstod att vi hade hittat rätt. Jag sa till Anges att jag hittat dig, hon förstod inte riktigt men jag började gå och hon fattade väl tillslut. Jag tror både jag och du hade inställningen att vi skulle krama varandra, men när vi väl var framme så blev vi båda fega och det blev ett tvärt stopp istället. Vi stod och pratade lite men bestämde snabbt att gå en sväng för att få lite värme. Vi gick och pratade och hade trevligt. Agnes började hålla sig i bakgrunden, jag gillade inte det riktigt för jag kände mig fortfarande osäker med dig. Jag försökte få Agnes att gå med oss, men det gick inte så bra. Men jag och du hade trevligt, vi gick och pratade om lite allt möjligt. Vi stannade sen till för att vänta in Agnes. Vi stod nära varandra, vi kollade på varandra. Jag vet att tanken flög genom huvudet, men jag hann inte tänka klart förrän jag kände dina läppar mot mina och vår första puss hade skett. Agnes kom ifatt oss och vi gick tillsammans genom stan i den mörka, svala, novemberkvällen. En puss blev till två pussar, som blev till tre pussar, som tillslut blev till en kyss, som blev till två kyssar, som blev till… ja, vet inte hur många det blev. Men vi fick en mysig promenad och plötsligt kände jag även din varma hand ta min. Efter våran promenad som blev ca en och en halv timme lång så började vi dra oss mot tågstationen. Där satt vi sen och pratade och myste tills det att mitt och Agnes tåg skulle gå. När vi skulle säga hejdå gick Agnes i förväg. Jag stod kvar lite med dig. Jag ville inte gå, ville inte släppa taget om dig. Ville stå kvar med mina armar runt dig och känna dina runt mig. Ville stå kvar och känna värmen från din kropp och andas in din underbara lukt. Du kollade mig i ögonen sa att vi snart skulle ses igen, du kysste mig en sista gång och sen skiljdes vi åt.

Nu har det gått en tid. Vi har inte träffats nå mer men vi ska! Vi pratar nästan varje dag, antingen över datorn eller telefon. Och jag håller på och längtar ihjäl mig efter dig! Men vi har ett problem! Mamma förbjuder mig att åka till dig! Men det tänker jag inte skriva om just nu. Det sparar vi till ett senare tillfälle.

Men du gjorde mig glad idag i alla fall… Vi pratade i telefon och vi började prata om hur det var när jag och du började snacka. Efter en stund sa du: Jag är inte inne på min den där sidan längre. Jag ba: nähe, vadå da? Då svarade du: nä jag har ju hittat min tjej nu…

Du och jag… haha det vi har är egentligen ganska komiskt, och hur vi har hållit på. Jag förstår inte hur vi har tänkt. Det började i slutet av augusti tror jag. Vi började snacka över en chattsida. Du kändes väl trevlig och så men du var väldigt på! Liksom vi hade bara snackat några minuter och du var tvungen och gå, då fick jag ditt nummer för du tyckte jag skulle höra av mig. Jag är ganska försiktig när det gäller att snacka med nytt folk över datorn, man har ju ingen aning om vad det är för typ man snackar med liksom. Så ja, jag hörde aldrig av mig, men du hade fått min msn så den addade du när du kom hem. Vi fortsatte snacka och som du var… ja du skrämde mig faktiskt, jag blev lite smått rädd för dig. I vanliga fall hade jag nog blockat dig och inte snackat mer med dig, men jag var rädd. Vi bodde i samma stad och du visste vilken skola jag gick i. Jag ville inte göra dig arg, jag var rädd att du skulle kunna göra nå dumt då. Så ja, vi fortsatte snacka, blev ganska så mycket smsande. Och ganska fort blev du jätteflörtig och du tyckte jag var så underbar och du ville ha mig och sånt. Men jag förstod inte hur du kunde säga sånt så snabbt, du kände ju inte mig! Det obehagliga med dig var också att du blev sur för minsta lilla. Gjorde man inte som du sa så blev du sur och det blev bråk och du sa en massa elaka saker. Vet inte hur många gånger jag fått höra från dig att jag är hemsk, egoistisk, bara ljuger och en massa sånt. Dom bråken slutade med att du sa att du inte ville ha nå mer med mig och göra… men dagen efter fick man ändå ett sms där du sa förlåt och att du saknade mig. Och jag var en idiot som gav med mig! Hur fan kunde jag acceptera så som du höll på?! Men det var ändå nånting som gjorde att jag fastnade för dig. Förutom det elaka och våra bråk så kunde du ju också vara jättegullig och snäll och så. Tiden rullade på och det fortsatte så här. Vi bråkade ganska mycket, men du hade också dina stunder du var gullig. Och när vi bråkade så handlade det om att det var nått som du tyckte jag hade gjort fel! Att jag inte gjorde så som du ville! Men va fan du kan väl inte styra över mig?! I november kom vändningen. Vi hade ett enormt bråk och jag orkade inge mer. Jag sa precis vad jag tyckte och tänkte och det gjorde även du. Vi satt och skrek till varandra i telefonen och sa rätt så elaka saker till varandra, även jag måste jag erkänna. Men jag var så trött på hur du höll på. Vi sa båda två att vi inte skulle ha nån mer kontakt och det lyckades vi hålla… i alla fall en vecka. Men faktiskt, efter det har vi inte bråkat nå mer! Vi har haft lite diskussioner men det har varit på en mogen nivå och vi har aldrig mer sagt nå dumt till varandra. Och när jag kollar tillbaka på diskussioner vi hade förut då vi bråkade… haha jag börjar faktiskt skratta, för både du och jag var ganska löjliga. Men men, det var då det, glöm de nu. Nu är vi båda normala…. Nästan. Jag hakar upp mig på två saker gällande dig. Sak nummer 1: jag har inte fått se dig! Seriöst, du har sett mig på både bild och cam men inte jag dig. Visst, en liten bild på msn har jag sett men den var inge bra så jag har ingen aning om hur du ser ut. Du säger att du inte vill visa dig för du tycker det skulle bli pinsamt ifall vi möttes på stan eller nått och vi då skulle känna igen varandra. Öm okej? Det argumentet förstår inte jag. Vi har snackat nu ett halvår och du skulle inte kunna träffa mig? Och hur tror du det inte känns för mig då att veta att du skulle känna igen mig men inte jag dig. Och förstår du hur nyfiken jag är på att veta hur du ser ut eller? Jättenyfiken! Den andra saken är snacket! Du glider ofta in och snackar sex! Jag vill inte det! Eller okej, jag har inte så svårt med det längre eftersom det hänt så många gånger nu, men egentligen tycker jag det är fel! Ååh jag blir så irriterad för med tanke på allt så borde jag inte fortsätta med dig! Men det är svårt! Det är nånting hos dig som jag fastnad vid. Jag har försökt bryta flera gånger men inte lyckas. Jag vill inte erkänna det för jag vet att jag inte borde känna så här. Men när det är tyst så saknar jag dig! Nu har jag sagt det och så är det men jag vet inte varför. Men jag saknar dig! Och just nu är du bortrest. Har varit borta en vecka och blir borta en vecka till och jag hatar att jag känner så här men jag saknar dig! Saknar att prata med dig! Saknar att höra din röst! Saknar dina ord som gör mig lugn och glad! Jag hatar att jag känner så här för jag får sånt fruktansvärt dåligt samvete mot en annan person i mitt liv. En annan person som jag tycker så mycket om, en person jag borde lägga allt jag har för. Jag vet inte vad jag ska göra. Min hjärna skriker att jag borde bryta med dig helt! Aldrig mer prata med dig! Men mitt hjärta gör ont och klarar inte det. Jag trodde det skulle bli lättare nu när vi inte pratat på ett tag. Tänkte att när du kommer hem ska jag säga att vi inte kan fortsätta, men jag kommer inte klara det. Jag saknar dig och vill inte förlora dig hur mycket jag än vet att det är så jag inte borde känna. Men jag kan inte styra mina känslor. Min hjärna skriker nej men mitt hjärta skriker ja…