Jag kämpar emot gråten hela tiden, min hjärna håller på att sprängas av tankar, ”hur hade det blivit om jag gjort så istället, eller så eller så?” Det här var svårare än jag trodde, du har bitit dig fast i mitt hjärta. Jag saknar dig, jag saknar din röst, dina lugnande ord, ditt skratt och dina söta sms. Jag borde inte sakna dig! För din andra sida vill jag inte uppleva igen, den sida du fick när man inte gjorde som du ville eller gjorde nått som inte du gillade… Men vi har pratat i ett halvår nu! Inte så länge egentligen men vi har ändå kommit ganska nära varandra och jag fick känslor för dig som jag inte borde ha fått. Vår relation har gått upp och ner men den har aldrig tagit slut. Men nu har den nog gjort det. Du sa i ett sista sms att du skulle radera mitt nummer. Har du gjort det så kommer jag aldrig mer höra av dig igen och det gör ont, fruktansvärt ont!

Mitt hjärta blöder och tårarna rinner men jag har bestämt mig och nu tänker jag stå fast vid det.

För att jag ska kunna förklara på ett smidigt sätt så döper jag personerna från början. Johan har förekommit i tidigare inlägg men har ni inte koll på vem han är och är nyfiken på det får ni gå tillbaka och läsa. David döper vi den andra till och han skrev jag om i inlägget med rubriken ”hur ska man veta vad man ska göra?”

Nu ikväll fick jag nog. David har nu kommit hem igen och hörde av sig häromkvällen. Jag blev glad för jag har ju saknat honom, men såklart blev det de där jäkla sexsnackat på en gång igen. Jag var dum och hängde på, men idag sa jag ifrån. Känslan att han försöker styra mig är bara obehaglig och jag vill inte göra det som han vill men han vägrar ju lyssna på mig! Han vet om att Johan finns i mitt liv men han tycker jag ska bryta med honom, han är tydligen inte rätt för mig, men som att David är det då? Så som han har hållit på. Ska jag välja mellan dom två väljer jag lätt Johan! Han är underbar! Han och jag har kommit nära varandra, vi kan prata om allt och vi har så kul tillsammans. Jag känner att jag kan lita på honom och han finns där för mig ifall det skulle va nått. Så känner jag inte för David. Min och Davids relation handlar bara om sex känns det som och det vill jag inte! Idag har han i och för sig sagt att han känner mer för mig och att han verkligen vill ha mig, han har börjat kalla mig för älskling och sagt att han längtar efter mig och sånt. Men jag känner ju inte likadant tillbaka, och jag tror inte han känner som han säger att han gör heller. Det som gör mig så frustrerad är att han inte lyssnar på mig. Han lyssnar inte när jag säger nej och han blir sur för jag inte gör som han säger, enligt honom vet han vad jag vill. Men fan heller, han är helt fel ute! Ikväll bestämde jag mig och jag sa det till honom. Jag sa att jag vill ha nått mer än bara sexsnack, jag är trött på hur han behandlar mig och att jag vill satsa på Johan istället. Han blev väl inte så glad av att höra det men nu skiter jag i det. Jag orkar inge mer! När jag håller på och snackar med David får jag bara dåligt samvete mot Johan. Och det känns som att hela dagen bara har visat på att jag ska säga ifrån till David och satsa på Johan. Ni kanske tycker det låter fånigt men jag tar det som ett tecken. Som tex på facebook idag. Jag kollade spåkulan och den sa: gör inte saker mot din vilja bara för att vara snäll, ingen mår bra av det. Och det låter ju som David, jag har ju gjort saker bara för hans skull. Och sen om vi går till Johan. Jag var hos farmor och farfar idag och farmor började fråga om Johan så fråga hon om jag inte hade någon bild på honom, jag visade en på datorn och hon blev helt till sig. Hon tyckte han såg så snäll och trevlig och rar ut och hon tyckte verkligen jag skulle satsa på honom. Sen ikväll låg jag och kollade på en film, Johan ringde mitt i så vi låg och pratade och när vi hade lagt på så spelade dom en låt på filmen som både jag och Johan gillar. Det är en låt som han skickade till mig förut och det är en kärleksförklaring till en tjej och jag tycker den är så fin. Och det var när jag pratat med honom i telefon och hört låten som jag bestämde mig. Då sa jag stopp till David.

Fast jag inte borde så gillar jag David och det gör ont att ”göra slut” med honom. Men låter jag hjärnan tänka så är det ju det bästa. Dock har det här hänt så många gånger, jag har sagt att vi ska bryta, det har hållit någon dag och sen har vi börjat snacka igen. Men jag måste försöka se till att hålla det den här gången. Jag ska inte prata med honom nå mer! Det är varken rätt mot mig, honom eller Johan.

Mitt hjärta blöder och tårarna rinner men jag har bestämt mig och nu tänker jag stå fast vid det.

Jag sa ju att jag i ett senare inlägg skulle ta upp vårat lilla problem… Min mamma. Tänkte berätta hur det ligger till och sen vill jag höra vad ni tycker och tänker om det.

Alltså det är ett problem men samtidigt förstår jag henne. Så här ligger det till:

Jag får inte åka till… vi kallar honom Johan (han som jag skrev om med rubriken What is love) Så ja, jag får inte åka till honom för henne. Hon säger att han måste komma hit och visa upp sig först innan jag får åka till honom. Från början handlade det om att hon inte tyckte jag kände honom tillräckligt, att jag inte visste vad han var för kille, han kanske är en galen våldtäktsmördare. Men hallå, vi har snackat några månader nu och vi har träffats! Han är inte farlig! Han är hur snäll som helst. Men det snackat köper hon inte, han kan ju bara spela påstår hon. Men ändå har hon gått ifrån det där lite nu, var en kväll som han ringde, jag stod uppe i hallen för jag var på väg ut så hon hörde att jag började prata. Hon ba: Du får hälsa till han och fråga när han tänker komma och hälsa på. Jag ba: nej tänker jag inte. Hon ba: får jag prata med han då. Jag ba: nej. Så säger han: jo men ge henne telefonen, jag kan prata med henne… haha usch vad jag tyckte det va pinsamt, men efter det har hon ändå ändrat sig. Nu sitter det inte i att hon tror att han är en galen våldtäktsman utan nu tycker hon att han ska komma hit för att visa att han verkligen är intresserad av mig. Liksom han ska engagera sig och ta sig hit. Jag har sagt det till honom men han är inte så sugen på det. Alltså han säger att han har inga problem att träffa mina föräldrar utan det han tycker skulle kännas obehagligt är att dom vet att han flörtar med mig och han skulle känna som dom satt och granska honom. Och jag förstår han. Absolut. Han är 26, jag är 17, såklart mina föräldrar är lite extra granskande då. Men både han och jag vill ju att jag ska åka till honom, men då måste han ju komma hit först! I alla fall om det ska ske inom snar framtid. Visst jag fyller snart 18 och då gör jag som jag vill, men det är ju några månader kvar. Men då kan ni ge er på att jag tänker åka! Jag längtar efter honom hela tiden. Alltså jag förstår min mamma, absolut, hon bryr sig bara om mig. Men samtidigt blir jag så irriterad på att hon inte litar på mig. Jag är faktiskt så pass gammal så jag kan avgöra om nått skulle vara farligt. Men men, vi får väl se vad som händer... Vad tycker ni om det här? vill höra vad ni tycker och tänker. Hur skulle ni gjort i min situation?

Vad är det som händer? Vi som var en sån bra klass! Vi som trivdes och hade kul tillsammans, så verkar det inte vara längre…

På första lektionen idag tog vår lärare upp att klassen inte verkade må bra. Vi skulle skriva på ett papper hur vi kände och vad det kan bero på. Hon sa att hon, vår andra mentor och även kuratorn skulle läsa igenom det och sen se vad vi ska göra…

Jag tycker personligen inte det är nå stora problem i klassen. Visst har det blivit sämre, vi har blivit som grupper och ibland känns det som vi grupper emellan är anti varandra. Men ändå så funkar vi ju. Vissa tycker att vi inte ställer upp för varandra, men det kanske beror på en sak! Er! Det beror på er! Det känns som att inget man gör duger för er! Ni bara gnäller, blir irriterade om ni inte får som ni vill och det är ni som syns och hörs hela tiden. Då är det väl såklart vi andra tröttnar och istället för att skapa bråk drar vi oss undan istället. Det är väl egentligen fel, men orkar inte bråk och speciellt inte i en klass då det blir till att röra så många. Men vi får väl se vad ”dom vuxna” kommer fram till efter att ha läst vad alla skrivit…

Som jag sa i förra inlägget finns det en annan kille i mitt liv också. En kille som jag från början inte alls kunde tro skulle få en sån stor betydelse för mig som han nu har fått.

Det började i oktober. Du skrev till mig över en sida på internet, du tyckte jag var fin. Jag gick in och kollade på dig, jag blev chockad. Du hade en unge i knät och var 26 år! Aldrig att jag pratar med dig tänkte jag. Men jag ville inte vara otrevlig så jag svarade i alla fall och skrev tack. Och det blev inte slut efter det. Du skrev tillbaka och jag svarade återigen. Så fortsatte det ett tag, en vecka kanske innan vi böt och skrev på msn istället. Oj vad du flörtade. Du charmade mig totalt. Vecka 44 hade jag och en kompis bestämt sen en tid tillbaka att vi skulle åka till Västerås. Jag sa det till dig och det hela efter ett tag utvecklades till att vi bestämde att vi skulle passa på att träffas då. Oj vad jag blev nervös. Vi hade bara snackat i ca tre veckor och nu skulle vi träffas. Du fick mitt nummer en vecka innan det var dags. Någon dag innan så ringde du helt plötsligt. Mitt hjärta slog hårt när jag såg ditt namn lysa på mobilen samtidigt som den ringde för fullt. Jag samlade mig och svarade. Fjärilarna flög runt i magen, jag hörde din röst i örat och det var en underbar röst. Vi pratade typ en timme och det var inga problem att prata med dig. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och tiden bara flög förbi. Sen kom dagen, dagen då vi skulle ses. Jag och min kompis (vi kallar henne Agnes) tog tåget på morgonen. Jag var nervös! Du hade lite saker du var tvungen att fixa med under dagen så vi skulle inte träffas förrän framåt kvällen. Så jag och Anges spenderade dagen till att gå runt på stan och kika, shoppa lite, fika och lite så. Tiden gick långsamt! Du skickade tillslut sms om att du var klar och på väg. Ojojoj, jag visste inte vad jag skulle göra, Agnes försökte lugna mig men det gick väl sådär! Jag skulle träffa en kille jag snackat med över datorn i bara tre veckor! Vi hade bestämt att vi skulle träffas utanför huvudingång till tågstationen. Vi gick dit, stod ute i den svala mörka kvällen. Jag var nervös, kunde inte stå still, stod med ryggen åt mot allt när jag plötsligt fick sms och du sa att du var där. Jag vågade inte vända mig om, blev osäker på om jag skulle känna igen dig. Jag sa till Agnes att vi sticker, vi springer härifrån. Men innan jag visste ordet av så vände jag mig om i alla fall, såg en kille stå en bit bort. Jag kollade på dig, men blev osäker. Men du kollade på mig. Vi log mot varandra, förstod att vi hade hittat rätt. Jag sa till Anges att jag hittat dig, hon förstod inte riktigt men jag började gå och hon fattade väl tillslut. Jag tror både jag och du hade inställningen att vi skulle krama varandra, men när vi väl var framme så blev vi båda fega och det blev ett tvärt stopp istället. Vi stod och pratade lite men bestämde snabbt att gå en sväng för att få lite värme. Vi gick och pratade och hade trevligt. Agnes började hålla sig i bakgrunden, jag gillade inte det riktigt för jag kände mig fortfarande osäker med dig. Jag försökte få Agnes att gå med oss, men det gick inte så bra. Men jag och du hade trevligt, vi gick och pratade om lite allt möjligt. Vi stannade sen till för att vänta in Agnes. Vi stod nära varandra, vi kollade på varandra. Jag vet att tanken flög genom huvudet, men jag hann inte tänka klart förrän jag kände dina läppar mot mina och vår första puss hade skett. Agnes kom ifatt oss och vi gick tillsammans genom stan i den mörka, svala, novemberkvällen. En puss blev till två pussar, som blev till tre pussar, som tillslut blev till en kyss, som blev till två kyssar, som blev till… ja, vet inte hur många det blev. Men vi fick en mysig promenad och plötsligt kände jag även din varma hand ta min. Efter våran promenad som blev ca en och en halv timme lång så började vi dra oss mot tågstationen. Där satt vi sen och pratade och myste tills det att mitt och Agnes tåg skulle gå. När vi skulle säga hejdå gick Agnes i förväg. Jag stod kvar lite med dig. Jag ville inte gå, ville inte släppa taget om dig. Ville stå kvar med mina armar runt dig och känna dina runt mig. Ville stå kvar och känna värmen från din kropp och andas in din underbara lukt. Du kollade mig i ögonen sa att vi snart skulle ses igen, du kysste mig en sista gång och sen skiljdes vi åt.

Nu har det gått en tid. Vi har inte träffats nå mer men vi ska! Vi pratar nästan varje dag, antingen över datorn eller telefon. Och jag håller på och längtar ihjäl mig efter dig! Men vi har ett problem! Mamma förbjuder mig att åka till dig! Men det tänker jag inte skriva om just nu. Det sparar vi till ett senare tillfälle.

Men du gjorde mig glad idag i alla fall… Vi pratade i telefon och vi började prata om hur det var när jag och du började snacka. Efter en stund sa du: Jag är inte inne på min den där sidan längre. Jag ba: nähe, vadå da? Då svarade du: nä jag har ju hittat min tjej nu…

Du och jag… haha det vi har är egentligen ganska komiskt, och hur vi har hållit på. Jag förstår inte hur vi har tänkt. Det började i slutet av augusti tror jag. Vi började snacka över en chattsida. Du kändes väl trevlig och så men du var väldigt på! Liksom vi hade bara snackat några minuter och du var tvungen och gå, då fick jag ditt nummer för du tyckte jag skulle höra av mig. Jag är ganska försiktig när det gäller att snacka med nytt folk över datorn, man har ju ingen aning om vad det är för typ man snackar med liksom. Så ja, jag hörde aldrig av mig, men du hade fått min msn så den addade du när du kom hem. Vi fortsatte snacka och som du var… ja du skrämde mig faktiskt, jag blev lite smått rädd för dig. I vanliga fall hade jag nog blockat dig och inte snackat mer med dig, men jag var rädd. Vi bodde i samma stad och du visste vilken skola jag gick i. Jag ville inte göra dig arg, jag var rädd att du skulle kunna göra nå dumt då. Så ja, vi fortsatte snacka, blev ganska så mycket smsande. Och ganska fort blev du jätteflörtig och du tyckte jag var så underbar och du ville ha mig och sånt. Men jag förstod inte hur du kunde säga sånt så snabbt, du kände ju inte mig! Det obehagliga med dig var också att du blev sur för minsta lilla. Gjorde man inte som du sa så blev du sur och det blev bråk och du sa en massa elaka saker. Vet inte hur många gånger jag fått höra från dig att jag är hemsk, egoistisk, bara ljuger och en massa sånt. Dom bråken slutade med att du sa att du inte ville ha nå mer med mig och göra… men dagen efter fick man ändå ett sms där du sa förlåt och att du saknade mig. Och jag var en idiot som gav med mig! Hur fan kunde jag acceptera så som du höll på?! Men det var ändå nånting som gjorde att jag fastnade för dig. Förutom det elaka och våra bråk så kunde du ju också vara jättegullig och snäll och så. Tiden rullade på och det fortsatte så här. Vi bråkade ganska mycket, men du hade också dina stunder du var gullig. Och när vi bråkade så handlade det om att det var nått som du tyckte jag hade gjort fel! Att jag inte gjorde så som du ville! Men va fan du kan väl inte styra över mig?! I november kom vändningen. Vi hade ett enormt bråk och jag orkade inge mer. Jag sa precis vad jag tyckte och tänkte och det gjorde även du. Vi satt och skrek till varandra i telefonen och sa rätt så elaka saker till varandra, även jag måste jag erkänna. Men jag var så trött på hur du höll på. Vi sa båda två att vi inte skulle ha nån mer kontakt och det lyckades vi hålla… i alla fall en vecka. Men faktiskt, efter det har vi inte bråkat nå mer! Vi har haft lite diskussioner men det har varit på en mogen nivå och vi har aldrig mer sagt nå dumt till varandra. Och när jag kollar tillbaka på diskussioner vi hade förut då vi bråkade… haha jag börjar faktiskt skratta, för både du och jag var ganska löjliga. Men men, det var då det, glöm de nu. Nu är vi båda normala…. Nästan. Jag hakar upp mig på två saker gällande dig. Sak nummer 1: jag har inte fått se dig! Seriöst, du har sett mig på både bild och cam men inte jag dig. Visst, en liten bild på msn har jag sett men den var inge bra så jag har ingen aning om hur du ser ut. Du säger att du inte vill visa dig för du tycker det skulle bli pinsamt ifall vi möttes på stan eller nått och vi då skulle känna igen varandra. Öm okej? Det argumentet förstår inte jag. Vi har snackat nu ett halvår och du skulle inte kunna träffa mig? Och hur tror du det inte känns för mig då att veta att du skulle känna igen mig men inte jag dig. Och förstår du hur nyfiken jag är på att veta hur du ser ut eller? Jättenyfiken! Den andra saken är snacket! Du glider ofta in och snackar sex! Jag vill inte det! Eller okej, jag har inte så svårt med det längre eftersom det hänt så många gånger nu, men egentligen tycker jag det är fel! Ååh jag blir så irriterad för med tanke på allt så borde jag inte fortsätta med dig! Men det är svårt! Det är nånting hos dig som jag fastnad vid. Jag har försökt bryta flera gånger men inte lyckas. Jag vill inte erkänna det för jag vet att jag inte borde känna så här. Men när det är tyst så saknar jag dig! Nu har jag sagt det och så är det men jag vet inte varför. Men jag saknar dig! Och just nu är du bortrest. Har varit borta en vecka och blir borta en vecka till och jag hatar att jag känner så här men jag saknar dig! Saknar att prata med dig! Saknar att höra din röst! Saknar dina ord som gör mig lugn och glad! Jag hatar att jag känner så här för jag får sånt fruktansvärt dåligt samvete mot en annan person i mitt liv. En annan person som jag tycker så mycket om, en person jag borde lägga allt jag har för. Jag vet inte vad jag ska göra. Min hjärna skriker att jag borde bryta med dig helt! Aldrig mer prata med dig! Men mitt hjärta gör ont och klarar inte det. Jag trodde det skulle bli lättare nu när vi inte pratat på ett tag. Tänkte att när du kommer hem ska jag säga att vi inte kan fortsätta, men jag kommer inte klara det. Jag saknar dig och vill inte förlora dig hur mycket jag än vet att det är så jag inte borde känna. Men jag kan inte styra mina känslor. Min hjärna skriker nej men mitt hjärta skriker ja…

Jag blir tokig! Hur tänker du? Va fan håller du på med? Vad är du ute efter? Jag orkar inte längre! Jag orkar inte med hur du håller på! Jag blir bara så irriterad! Jag är fortfarande besviken på dig för det du gjorde mot mig i somras, men det är inget jag tänker ta upp här. Jag orkar inte älta det längre, gjort är gjort och vi kan inte göra någonting åt det. Men det du håller på med nu, det är nått du kan göra något åt! Men det verkar du inte vilja! Du verkar inte se problemet i det! Men jo, det är ett stort problem! Det är ett problem i det du gör, ett problem i att du inte fattar hur jävla fel det är! Hur fan tänker du? Va fan håller du på med? Att hålla på med en massa killar som du gör är fel! Både mot dig själv och mot dom! Mot dig själv på så sätt att du utsätter dig själv för fara. Du utsätter dig för att bli skadad både fysiskt och psykiskt. Och att du inte fattar, det förstår jag inte… Men seriöst, att ha sex med en kille som redan har tjej, tycker inte du det är fel? Att sen åka till en annan kille och ha sex med honom fast han också redan har tjej? Att sen gå tillbaka till den första killen och ha sex med honom igen och säger till mig att det inte är fel för det är inte säkert att han och tjejen är tillsammans. Men va fan spelar det för roll? Nånting är det och jag förstår inte hur du kan göra som du gör. Att sen åka och träffa en kille som du snackat över datorn med i endast två timmar? Asså seriöst, jag blir tokig! Och det här är inte alla! Du har fler killar! Och när man säger till dig att det är fel bara skrattar du bort det och blir sur! Men va fan jag bryr mig om dig och jag vill inte att du råkar illa ut! Men jag vet faktiskt inte om jag orkar bry mig längre! Du lyssnar inte på vad man säger och det är bara jag av oss alla som vågar påpeka att det du gör är fel så det är jag som får ta skiten av dig! Ta skiten av dig när du blir sur, när du gör dig själv till ett jävla offer! Jag klarar inge mer! Och det är inte bara killar som verkar vara ett problem för dig! Även ditt jäkla drickande! Den senaste tiden har du druckit varje helg! Och du snackar hela tiden om att du måste fixa dricka och hur kul du ska ha i helgen! Men tänk på folket runt omkring dig också! Du blir inte rolig när du dricker! Du kan inte behärska ditt drickande så det spårar bara ur och du blir jäkligt dryg! Man säger åt dig att sluta dricka men du säger att du har läget under kontroll. Det har du inte! Men det går ju inte att prata med dig! Du lyssnar ju inte och blir bara sur! Och jag orkar inte bråka nå mer! Jag skulle bara vilja skita i dig! Men det är till mig du kommer sen när du får problem eller mår dåligt! Såklart jag lyssnar på dig då för jag älskar dig! Men jag kan inte vara nån jäkla psykolog för dig. Och sitter du och berättar allt för mig måste du kunna ta att jag säger vad jag tycker men det kan du inte! När jag säger att du gör fel blir du sur och säger att du ska ge upp allt. Jag blir tokig!! Vet inte hur jag egentligen ska förklara allt, känns som jag inte uttryckte mig tillräckligt i det här! Men det är jättedrygt och jag orkar inge mer!

Jag är trött!! Ligger och kollar på Let’s dance men nu är det paus med nyheterna. När jag sett utröstningen så ska jag sova! Brukar alltid vara trött på fredagkvällar och det är väl inge konstigt med det, men nu är det annorlunda. Min hjärna går på högvarv och jag känner mig helt utpumpad. Seriöst, allt det här tar sån energi. Och vad är då allt det här för nått undrar säkert ni? Ja, vad ska jag säga… Det är väl lite blandat men just nu är det en person som tar all min energi känns det som. Eftersom jag inte vill hänga ut någon här så säger jag inga namn, vi kallar henne därför för Johanna. Jag vet inte vart jag ska börja. Usch, bara jag börjar tänka på allt så börjar tårarna rinna. Men seriöst hur fan tänker du?!… Nej jag kan inte skriva om det här nu känner jag… Ska gå tillbaka till tv:n och Let’s dance så kanske jag skriver om det imorgon istället när jag har fått sovit och känner mig piggare.

God natt :)