Du och jag… haha det vi har är egentligen ganska komiskt, och hur vi har hållit på. Jag förstår inte hur vi har tänkt. Det började i slutet av augusti tror jag. Vi började snacka över en chattsida. Du kändes väl trevlig och så men du var väldigt på! Liksom vi hade bara snackat några minuter och du var tvungen och gå, då fick jag ditt nummer för du tyckte jag skulle höra av mig. Jag är ganska försiktig när det gäller att snacka med nytt folk över datorn, man har ju ingen aning om vad det är för typ man snackar med liksom. Så ja, jag hörde aldrig av mig, men du hade fått min msn så den addade du när du kom hem. Vi fortsatte snacka och som du var… ja du skrämde mig faktiskt, jag blev lite smått rädd för dig. I vanliga fall hade jag nog blockat dig och inte snackat mer med dig, men jag var rädd. Vi bodde i samma stad och du visste vilken skola jag gick i. Jag ville inte göra dig arg, jag var rädd att du skulle kunna göra nå dumt då. Så ja, vi fortsatte snacka, blev ganska så mycket smsande. Och ganska fort blev du jätteflörtig och du tyckte jag var så underbar och du ville ha mig och sånt. Men jag förstod inte hur du kunde säga sånt så snabbt, du kände ju inte mig! Det obehagliga med dig var också att du blev sur för minsta lilla. Gjorde man inte som du sa så blev du sur och det blev bråk och du sa en massa elaka saker. Vet inte hur många gånger jag fått höra från dig att jag är hemsk, egoistisk, bara ljuger och en massa sånt. Dom bråken slutade med att du sa att du inte ville ha nå mer med mig och göra… men dagen efter fick man ändå ett sms där du sa förlåt och att du saknade mig. Och jag var en idiot som gav med mig! Hur fan kunde jag acceptera så som du höll på?! Men det var ändå nånting som gjorde att jag fastnade för dig. Förutom det elaka och våra bråk så kunde du ju också vara jättegullig och snäll och så. Tiden rullade på och det fortsatte så här. Vi bråkade ganska mycket, men du hade också dina stunder du var gullig. Och när vi bråkade så handlade det om att det var nått som du tyckte jag hade gjort fel! Att jag inte gjorde så som du ville! Men va fan du kan väl inte styra över mig?! I november kom vändningen. Vi hade ett enormt bråk och jag orkade inge mer. Jag sa precis vad jag tyckte och tänkte och det gjorde även du. Vi satt och skrek till varandra i telefonen och sa rätt så elaka saker till varandra, även jag måste jag erkänna. Men jag var så trött på hur du höll på. Vi sa båda två att vi inte skulle ha nån mer kontakt och det lyckades vi hålla… i alla fall en vecka. Men faktiskt, efter det har vi inte bråkat nå mer! Vi har haft lite diskussioner men det har varit på en mogen nivå och vi har aldrig mer sagt nå dumt till varandra. Och när jag kollar tillbaka på diskussioner vi hade förut då vi bråkade… haha jag börjar faktiskt skratta, för både du och jag var ganska löjliga. Men men, det var då det, glöm de nu. Nu är vi båda normala…. Nästan. Jag hakar upp mig på två saker gällande dig. Sak nummer 1: jag har inte fått se dig! Seriöst, du har sett mig på både bild och cam men inte jag dig. Visst, en liten bild på msn har jag sett men den var inge bra så jag har ingen aning om hur du ser ut. Du säger att du inte vill visa dig för du tycker det skulle bli pinsamt ifall vi möttes på stan eller nått och vi då skulle känna igen varandra. Öm okej? Det argumentet förstår inte jag. Vi har snackat nu ett halvår och du skulle inte kunna träffa mig? Och hur tror du det inte känns för mig då att veta att du skulle känna igen mig men inte jag dig. Och förstår du hur nyfiken jag är på att veta hur du ser ut eller? Jättenyfiken! Den andra saken är snacket! Du glider ofta in och snackar sex! Jag vill inte det! Eller okej, jag har inte så svårt med det längre eftersom det hänt så många gånger nu, men egentligen tycker jag det är fel! Ååh jag blir så irriterad för med tanke på allt så borde jag inte fortsätta med dig! Men det är svårt! Det är nånting hos dig som jag fastnad vid. Jag har försökt bryta flera gånger men inte lyckas. Jag vill inte erkänna det för jag vet att jag inte borde känna så här. Men när det är tyst så saknar jag dig! Nu har jag sagt det och så är det men jag vet inte varför. Men jag saknar dig! Och just nu är du bortrest. Har varit borta en vecka och blir borta en vecka till och jag hatar att jag känner så här men jag saknar dig! Saknar att prata med dig! Saknar att höra din röst! Saknar dina ord som gör mig lugn och glad! Jag hatar att jag känner så här för jag får sånt fruktansvärt dåligt samvete mot en annan person i mitt liv. En annan person som jag tycker så mycket om, en person jag borde lägga allt jag har för. Jag vet inte vad jag ska göra. Min hjärna skriker att jag borde bryta med dig helt! Aldrig mer prata med dig! Men mitt hjärta gör ont och klarar inte det. Jag trodde det skulle bli lättare nu när vi inte pratat på ett tag. Tänkte att när du kommer hem ska jag säga att vi inte kan fortsätta, men jag kommer inte klara det. Jag saknar dig och vill inte förlora dig hur mycket jag än vet att det är så jag inte borde känna. Men jag kan inte styra mina känslor. Min hjärna skriker nej men mitt hjärta skriker ja…

 

stina

26 januari 2011 16:40

vilken fin blogg du har! :)

http://stinaewertzzon.bloggplatsen.se

hearme

26 januari 2011 16:59

Tack :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kämpar emot gråten hela tiden, min hjärna håller på att sprängas av tankar, ”hur hade det blivit om jag gjort så istället, eller så eller så?” Det här var svårare än jag trodde, du har bitit dig fast i mitt hjärta. Jag saknar dig, jag...

Mitt hjärta blöder och tårarna rinner men jag har bestämt mig och nu tänker jag stå fast vid det.   För att jag ska kunna förklara på ett smidigt sätt så döper jag personerna från början. Johan har förekommit i tidigare inlägg men har ni inte kol...

Jag sa ju att jag i ett senare inlägg skulle ta upp vårat lilla problem… Min mamma. Tänkte berätta hur det ligger till och sen vill jag höra vad ni tycker och tänker om det.   Alltså det är ett problem men samtidigt förstår jag henne. Så h...

Vad är det som händer? Vi som var en sån bra klass! Vi som trivdes och hade kul tillsammans, så verkar det inte vara längre… På första lektionen idag tog vår lärare upp att klassen inte verkade må bra. Vi skulle skriva på ett papper hur vi k...

Som jag sa i förra inlägget finns det en annan kille i mitt liv också. En kille som jag från början inte alls kunde tro skulle få en sån stor betydelse för mig som han nu har fått. Det började i oktober. Du skrev till mig över en sida på internet, ...